...
Ibland får man sina inblickar över livet. Hur man vill att ens framtid ska vara, och sedan den biten.. som bara skulle förstöra ens liv. Den lilla biten är min mamma. Imorse sprang min sorebror in i mitt rum och sa att mamma väckt honom med att han hört en skål landa jättehögt, mamma låg i badrummet avsvimmad. Sedan skulle hon gå och lägga sig igen, när han kommer in igen så ligger hon i sängen med öppna ögon, men hon ger ingen kontakt. Det är då han skakar på henne av rädsla. De ringer ambulansen och han väcker mig. Vi satt seriöst som små barn på julafton, fast tvärtom, vi satt på golvet brevid mammas säng. Båda kollade på henne med uppspärrade ögon "Andas hon?" - "Rörde hon på sig?" Vi satt där i en timme tills läkarna kom och de tog med henne till sjukhuset. Det var klockan 10 på morgonen. Nyss kom de hem, klockan ungefär lite innan 4.
När de var borta fick jag inblick över hur min framtid skulle se ut ifall jag skulle förlora henne. Jag tänkte, vart hamnar jag? Vart hamnar Dixie? Hur ska jag kunna ta hand om henne? Hur ska jag överleva? Socialen skulle antagligen välja pappa först, i frankrike. Dit skulle jag åka, skälla ut honom för hur han betett sig, han skulle antagligen bara vara fake som vanligt och då skulle jag skita i allt, åka till kreta med snodda pengar och bryta kontakten med alla omkring mig förutom min bror.
När mamma kom hem springer jag och frågar om allt gick bra, hon ser helt trött ut. Hon ber mig byta lakan, jag säger att jag inte orkar för att jag redan gjort mycket. (Jag tänker mig inte för ibland, jag har säkert djupa agressionsproblem) jag kan ibland helt enkelt inte tänka, hur kan man säga nej? varför gjorde jag det. Men det ordnade sig sedan och jag bytte åt henne. Nerspyade lakan. Hon sitter där och börjar gråta. Jag blir sur men döljer mina tårar. Hon säger att jag ska sätta mig med henne. Jag börjar genast gråta och vi kramar varandra. Vi, vi kommer aldrig överens. Men hon är så underbar. Hur har jag någonsin förtjänat henne?
Så.... dö inte mamma.
Hon hade hjärtproblem, luckan för hjärtat stängdes av snabbt och hon fick i princip en blackout. Det är p.g.a hennes stress.
Brutalaste bilderna som tagits på oss innehåller d.v.s denna bild. I ett helt album är den här bäst antagligen. Hon äter på en apelsin, hahaaaaa
När de var borta fick jag inblick över hur min framtid skulle se ut ifall jag skulle förlora henne. Jag tänkte, vart hamnar jag? Vart hamnar Dixie? Hur ska jag kunna ta hand om henne? Hur ska jag överleva? Socialen skulle antagligen välja pappa först, i frankrike. Dit skulle jag åka, skälla ut honom för hur han betett sig, han skulle antagligen bara vara fake som vanligt och då skulle jag skita i allt, åka till kreta med snodda pengar och bryta kontakten med alla omkring mig förutom min bror.
När mamma kom hem springer jag och frågar om allt gick bra, hon ser helt trött ut. Hon ber mig byta lakan, jag säger att jag inte orkar för att jag redan gjort mycket. (Jag tänker mig inte för ibland, jag har säkert djupa agressionsproblem) jag kan ibland helt enkelt inte tänka, hur kan man säga nej? varför gjorde jag det. Men det ordnade sig sedan och jag bytte åt henne. Nerspyade lakan. Hon sitter där och börjar gråta. Jag blir sur men döljer mina tårar. Hon säger att jag ska sätta mig med henne. Jag börjar genast gråta och vi kramar varandra. Vi, vi kommer aldrig överens. Men hon är så underbar. Hur har jag någonsin förtjänat henne?
Så.... dö inte mamma.
Hon hade hjärtproblem, luckan för hjärtat stängdes av snabbt och hon fick i princip en blackout. Det är p.g.a hennes stress.
Brutalaste bilderna som tagits på oss innehåller d.v.s denna bild. I ett helt album är den här bäst antagligen. Hon äter på en apelsin, hahaaaaa
Kommentarer
Trackback
