followyourbeat

Det känns som att ju längre jag går, desto mer finner jag falska. Desto längre jag väntar, ju fler släpper min hand. Jag har tappat hoppet kring detta som kallas vänskap, men ännu mer det som kallas kärlek. Kärlek gör ont, det är så underbart fint när den väl är där, när den är ny, men den är så lätt att förstöra, det kan hända på ett ögonblick. Det är så det händer mig, och jag inte tillåter mig själv visa känslor. Det som också gör det svårare att handska dessa, mamma har pratat om det att flytta bort. Vi har bott lite överallt, jag tänkte, jag gör klart gymnasiumet, sedan, ja, sedan har man ju endå förlorat kontakten med de från högstadiet, för det är sådant som händer, det är sådant som håller på att hända mig nu också. Se, det kan hända på ett ögonblick, först hade jag de tre perfekta bästavännerna, sedan var det hela borta, jag skulle flytta, skapa ett nytt liv, i en helt främmande land, det gick nog, jag trappade upp allt steg för steg och lärde mig att vara mer öppen, sedan hörde vi aldrig av oss till varandra mer, även fast jag gråtit varje kväll då jag kommit till det nya landet efter, men sedan efter några år, det är som att vi aldrig varit kompisar, vi bor ju i helt olika liv, helt olikt samhälle och språk.. Hur skulle det fungera? Det är vad man fruktar, men det är också det jag lärt mig, man träffar nya, hela livet är en uppenbarelse, en äventyr, du kommer inte att hålla kvar hos den du träffar i skolan varje dag, sånt händer inte, man säger föralltid, när föralltid b a r a ä r e t t o r d, de dåvarande känslorna och minnena. Minnena hålls kvar i huvudet, men annars, förändras man, man förändras för varje erfarenhet man får, för varje dag, för varje kunskap man träffar på. Det är inget hemskt. Det är ingen nyhet. Det är fakta. Man ska leva ut livet så hårt som det går, man har bara ett liv. Jag kommer inte slösa en minut av den på falska personer,förhoppningar eller stängda dörrar för min väg, jag är fri.


Family is forever.